Livet som Annika

Igår under promenaden med Zorro gick vi upp på stenar på två ställen och jag vart förvånad över hur duktig han faktiskt har blivit. Visst är han lite osmidig ibland och vet inte riktigt vart han har bakkärran men ramlar han av stenen så vågar han prova igen för att det ska bli rätt, det gjorde han inte förut utan vart bara stressad och stängde av. 

Lite senare på kvällen tränade jag och Athlas i hagen och jag är förvånad över hur duktig Nisse har blivit som inte kommer och tränger sig emellan, eller ens gör en tillstymmelse till det. Som belöning för det fick han faktiskt också träna lite. Athlas har mycket svårare för att låta oss vara så jag fick jaga iväg honom några gånger. Vart desto mer förvånad när Zorro kom gåendes mot mig och Nisse med spetsade öron och ville vara med, något som han har fått mod till bara under det senaste halvåret. Även han fick lyfta något bakben och flema lite. 

Tänk vilket underverk positiv förstärkning kan göra med en osäker individ.