Att hitta lite av det förflutna

Håller ju som sagt på att rensa i förrådet. Mycket skit är det och jag har hittat både det ena och det sjunde som jag faktiskt hade glömt att jag har. Tog kort med mobilen hur det såg ut där nere innan jag började, kunde dock inte vrida bilden av någon anledning så jag kan inte lägga in den här i bloggen då jag själv avskyr när folk lägger upp bilder som inte är åt rätt håll så man får vrida på huvudet eller skärmen för att kunna se ordentligt. 

Det är få som vet om hur sjuk i huvudet jag är när det kommer till vikt och har alltid varit trots att det varken syns eller märks avsevärt. Dom enda som vet det är väl egentligen Jill och morsan. Sen jag var riktigt liten har jag jämfört mig med andra, tittat på andra och tänkt att "sådär vill jag se ut en dag". Jag har "bantat" till och från i stort sett hela livet men jag har aldrig någonsin vägt så mycket som jag gör nu. 

När jag var så pass liten att vi lekte med legofigurer hemma hos grannflickan och vi skulle bada i deras pool så brukade vi väga oss innan, jag minns det väldigt väl. Jag vet dock inte varför vi gjorde det ens, barn ska inte pyssla med sånt, och jag tror att det var där jag började jämföra mig med andra. Jag började titta på hur andra såg ut och skapade en bild av hur jag själv ville se ut. Bara en sån grej som att vissa hade synliga knölar vid armbågen. Men inte jag. 

Under en period mellan 6an och 7an åt jag så lite som möjligt och om jag kunde vägde jag mig innan varje "måltid". Det funkade och jag gick ner i vikt och vart nästan nöjd med mig själv men orkade inte med det så länge. I samma veva 2002 eller 2003 började anteckna varje gång jag hade ätit och vägde mig varje dag, min hemmagjorda viktdagbok. Jag hittade den nämligen nu när jag rotade i förrådet. Jag har på 10 år gått upp 25 kg. Jag vill inte höra att kroppen förändras, att muskler väger mer än fett, det är bara andras ursäkt för att få min att tro att det är okej, att det är lugnt!

Jag har aldrig fått ta emot glåpord för mitt utseende, aldrig blivit mobbad eller nå, utan allting är bara någon sorts fixidé som bitit tag och vägrar att släppa! Jag har tappat räkningen över alla gånger jag börjat med dieter, gymmat, cyklat, joggat etc. Ändå ser jag hur min kropp ärras, förstörs och förfaller samtidigt som jag bara ser på och inte orkar mera. 

Jag har kvar min bild av en drömkropp i huvudet, sund och stark. Den är inte orealistisk. Men som det känns här och nu så kommer jag aldrig ta mig dit. 

Kanske är dax att fundera på att söka hjälp, för det här är inte hälsosamt!