söndag 22 september 2013

Mamma kallade mig latmask idag. Ordet latmask är inget stort i sig, snarare tvärt om. Jag blev förvånad över hur hårt det faktiskt tog. Andra gången på tre dagar. Om hon bara visste hur ont det gjorde varje gång. Även om det inte är menat så. Jag som bor och lever ensam i stort sett har börjat se hur otacksam hon är över sina vänner. Man är det när man börjar gnälla över hur länge ens vän var på besök och hur lite man hann med under den tiden pga vännen. Otacksam. Om hon visste vilket rikt liv hon faktiskt lever. Och hur mycket hon skulle hinna med trots att hon får besök bara hon la manken till. 

Jag sitter ofta med ångest över att jag är så fattig på vänner. Att jag är 24 år. Att jag inte har någon partner. Att jag inte har någon att dela vardag och känslor med på det viset. Att jag får göra allt själv. Att folk inte förstår. Att folk hänger upp sig på det som inte syns. Istället för att se det man gör. Jag vantrivs med min livssituation men vet inte vad jag ska göra för att jag ska trivas. Eller i vilken ände jag ska börja. 

Sedan jag helt slutade rida för en ungefär månad sedan har stressen och pressen kring hästarna släppt och jag saknar faktiskt inte att rida. Jag mår inte längre dåligt om jag inte gör något med hästarna några dagar. Så något positivt har det ändå blivit. 

Pratade med Thezz förut när jag var ute och cyklade. Vi pratade om hur det har blivit i livet mot hur det var förr. Att jag hade hoppats på att folk skulle komma över frivilligt o bara "hänga" när jag hade flyttat hemifrån. Kan nästan tro att John hörde detta. När jag hade slagit ner röven på golvet och skulle klippa klorna på Lovis ringde han och tänkte komma förbi. Fick städa som en tok men det var det värt för en stunds sällskap. Trots att han inte var här så länge så vart det tomt när han hade åkt. Men så ska det väl vara. Antar jag. 

2 kommentarer:

mamanda sa...

Men gud, som att sätta ord på mina känslor! Vi ska faktiskt flytta tillbaka till öret nu, har bott här tre år och fortfarande inte lyckats hitta vänner, jag vet hur ensamt det är :(

Annika sa...

Ja visst är det hemskt! Jag får väl skylla min vän-fattigdom på mig själv också, gör ju inget annat än jobbar eller är i stallet typ.

Tråkigt att du inte har hittat några vänner där, måste väl kännas skönt att komma tillbaka va ? :)