Jag har lärt mig att leva för mina drömmar och mål. Man ska aldrig se något som omöjligt för det är bara jag själv som kan påverka om jag kommer nå dom eller inte. Jag har lärt mig på senare tid att man kan vara nöjd med tillvaron som den är, acceptera brister och "gå runt" problem eller ta itu med dom för att kanske lyckas göra något åt dom och slippa ta omvägar.
Min mamma är sån. Hon accepterar om något inte funkar och går gärna runt istället för rakt på och ta itu med dom. Och hon verkar trivas med det. Dock är hon också väldigt duktig på att tala om för bland annat mig att något i princip är omöjligt och kommer sluta i kaos när jag får för mig att göra någonting och prova något nytt. Det har sporrat mig till att visa att man visst kan, att det går bara man inte ger upp.
När jag träffade Zorro gick det inte att spola av honom med slang, det gick knappt att lasta honom och han var inte utbildad. Dessutom en nordsvensk brukshäst, en klumpig, överviktig häst utan förväntan att bli något annat än skogsmulle egentligen. Mamma såg aldrig riktigt att han inte gick att spola av med slang, för hon var inte med då. Däremot har hon varit med och försökt lasta honom och det inte har gått bra. Hon har många gånger sagt till mig att han aldrig kommer bli lastbar och att jag borde nöja mig med att bara ha honom hemma och träna med, samt rida ut i skogen. Men jag har aldrig sluta hoppas på att jag en dag skulle lyckas och tack vare det så är han lastbar idag och jag kan ta med honom på träningar och tävlingar utan problem. För någon vecka sen fick jag för mig att jag skulle köra Athlas och ha Zorro bredvid fastspänd i rockarden. "Det kommer aldrig gå, det kommer bli kaos" - sa mamma. Jag provade ändå och det var som att dom hade gjort det måååånga gånger förut.
Jag köpte mig en hund med blodkärlsmissbildning på levern, som varit mager och gänglig nästan hela sitt liv. Vi har varit på många turer till strömsholm. Avliva tyckte mamma, men jag ville inte ge mig förrän jag provat det jag kunnat och målet har varit att ha en fungerande hund, där revbenen inte syns. Hon lever än, är pigg och glad OCH revbenen syns inte längre även om det fortfarande är en liten bit kvar tills hon är riktigt fin i kroppen!
Jag köpte mig en shetlandsponny trots alla frågor om vad jag ska med en sån liten häst till när jag inte kan rida den. Idag kan han fler trick än jag någonsin vågat drömma om, och som andra säkert önskar att deras hästar kunde. Jag som aldrig gått trickträningskurser eller liknande har tillsammans med denna lilla ponny kommit otroligt långt och vi är inte framme ännu!
Låter som att jag nått alla mina drömmar och mål i livet, men ni kan vara lugna. Jag drömmer fortfarande om min smala, vältränade kropp och mitt framtida hästföretag. Någongång i livet ska jag väl lyckas nå dom drömmarna också :)
Det jag vill komma fram till med det här inlägget är att man aldrig ska ge upp sina drömmar i livet, och speciellt inte för att någon annan inte tror på dom. Det är Dina drömmar, ingen annans! Du vill väl inte ligga på din dödsbädd och ångra att du gav upp dina drömmar ?
Kan tillägga att min mamma inte är så negativ som hon framställs i det här inlägget. Hon tror helt enkelt inte alltid på det jag gör och vi delar inte samma drömmar. Vissa vill leva enkelt medans andra är mer drivna till att förändra eller förbättra för sig själv.
Annika - Just nu med en bulle i munnen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar