Livet som Annika

Måndag. Igen. Invägning. -2,1 kg på en vecka trots slarv. Mens. Bristande motivation. Får försöka se detta som en motivation till att fortsätta. Allt som innebär minus på vågen räknas. Nu gäller det att hålla kvar. Inte släppa taget. Inse att det är för mig jag gör detta. Bara för mig. Idag är det dock ätardag. Popcorn. Dip. Choklad. Pepsi. Grillat. Äppelpaj. Idag loggar jag inga kalorier. 

Inatt lyssnade jag på poddradio, P1 Sommar. Det var Kristian Gidlund som pratade. För er som kanske inte vet så är han endast 29 år gammal och har obotlig cancer. Han pratade om sin sjukdom på ett smärtsamt vis,  hur han har städat hemma, rensat o slängt, sålt. Hur han har skrivit upp sina lösenord till olika sajter i ett dokument som ska vara lätt för anhöriga att hitta den dagen han inte finns längre. Hur han försöker ta vara på dagarna som går för att hinna med så mycket han orkar och kan innan det är försent. Hur hans kropp bryts ner. Hur andra kommer med förslag på hur han kan göra för att försöka bota sin cancer. Helt enkelt hur det är att leva med vetskapen att man snart går bort. Inte finns längre. 

Ännu en gång fick jag tankeställaren; Tänk om jag också skulle få cancer i tidig ålder, eller hamnar i en bilolycka och blir totalt förlamad, då vill inte jag minnas tillbaka på alla timmarna jag satt på arslet framför datorn. Jag har chansen att leva livet just nu, men det är ingen garanti att jag kommer kunna göra det imorgon. Inte ens om två timmar. 

Dax att leva livet. Medans jag kan.